Lane-Ryrs Hembygdsförening

Nedtecknat av Johan August Andersson född 1852 i Ulveröd Lane-Ryr

Källa Västsvenska Folkminnesföreningen

Tillhör Lane Ryrs Hembygdsförening.

 

Minnen från farfars tid.

 

Farfars gård hade gått i arv inom släkt, allt ifrån Karl den tolftes tid. Den var belägen i Lane Ryrs socken, som på den tiden ofta alltid kallades Norra Ryr, och utgjorde ¼ mantal. Hushållen då för i tiden födde omkring 5 till 6 kor, 2 hästar, några får samt en större och mindre gris, den senare avsedd att uppföda till grissugga eller moder för kommande släkte av griskulltingar. Några höns hade man inte på gården under den tiden, ty avkastningen ansågs inte motivera den kostnad som dessa husdjur åsamkade sin ägare.

Farfars far hade år 1798 av sin fader köpt hälften av egendomen för 266 riksdaler 32 skilling banko och den andra 1/8 delen 1802 för en något större köpesumma. Då farfar köpte gården 1848 fick han betala 3.000 riksdaler riksgäld. Det är att märka att det var utom undantagsförmånerna till de förra ägarna.

Då farfars yngre broder ville ha sin andel i gården delades den 1854 i två delar, av vilka farfar behöll 5/32 och den yngre brodern 3/32 dels mantal, efter helt räknat som man skrev på den tiden. Det var första gången egendomen delades mellan bröderna enligt vad man kan finna av gamla papper som förvarats på huvudgården.

Såsom ett exempel på vilken oerhörd stegring jordegendomen undergått de senare 125 åren, kan nämnas att huvudgården är nu taxerad i 11700 kronor och den avsöndrade delen i 5500 kronor. Båda dessa hemmandelar ägs fortfarande och bebos av farfars fars efterkommande.Det är möjligt att denna bondesläkt har ännu äldre anor, än (omkring 250 år) vad gamla kvitton och handlingar som finns, avskrivna.

Boningshuset som uppfördes och ännu får tjänstgöra å gamla gården, är omkring 100 år gammal ty det uppfördes när farfar var en liten pys om några år och han var född 1821. Det hade byggts av grovt timmer med s.k. hornknutar, vilka avsågades i början av detta århundrade när huset åter igen bekläddes med nya brädor.

För att vara byggt för så långt tid tillbaka, kunde det på en mindre bondgård gälla för ett mönster, vilket man tog hänsyn till när boningshuset på änkesätet Orreqvissla nybyggdes. 

Huset var indelat i en stugaria på 20 meter golvyta och 2 meters höjd mellan golv och tak. En hälften så stor sidkammare samt ett kök på 15 meters golv och takyta samt förstuga inbyggd i huset och ett  ” bislag ” eller förstuga har varit utanför ytterdörren. Från förstugan leder en trappa upp till vinden eller 2 loftet, där spannmål, mjöl och tunnbröd m.m. förvarades på utloftet. På innloftet, som skildes från detta genom en timrad mellanvägg förvarades kläder, rågbröd samt de flesta svavelvaror.

Murverket i denna byggnad var från början mestadels av gråsten ända från köksmuren och pipan å under till skorstenen ovanför taket, tills för några år sedan då allt nedrevs till grunden och nya tidsenligare spisar uppfördes av tegelsten med kokspis i köket. På många ställen byggde man i äldre tider så att bjälklaget i taket till boningsrummet var synligt. Så var icke förhållandet här, ty bjälkarna blev från början klädda med brädor med sågspån och ” bråtesehäv ” ovanpå för att hålla inne värmen i stugrummet, kammaren och köket.

Någon oljefärg hade man inte vid husets första inredning bestått sig med. Därför blev takbräderna brunfärgade av rök samt dörren och fönster grådaskiga. Innanfönster begagnade man icke på många ställen dåförtiden, men efter den svåra snöstormen på första söndagen i advent 1871 dröjde det inte länge för det införskaffades innanfönster. Dessförinnan hade huset inrede undergått en genomgripande renovering. Tapeter på väggarna uppklistrades några år senare, och tak, fönster och dörrar oljemålades. Där på orten var det sällsynt att oljemålning eller endast rödmålning med någon sorts komposition förekom utvändigt. Så var förhållandet även på detta ställe där boningshuset blev målat förs under senare tider.

Ladugården, som finns på huvudgården, byggdes före ”snövintern” 1838 då farfar gick och läste för prästen således omkring år 1836. Den är uppförd av rundtimmer med hornknutar, klädd dels med enris och dels med brädor. Den har häststallet mellan stall ladan och fähus, ladan med logen över stallet såsom det brukades förr i tiden. På detta sätt blev ladorna ganska djupa. Fähuset är byggt av trä intill ladugården på södra gaveln samt har blivit ombyggt tre gånger sedan ladugården nybyggdes. Ungefär på detta sätt byggdes bongårdarna förr i tiden.

Levnadssättet var i äldre tider mycket annorlunda än nu. Då saknades nutidens hjälpmedel att även på landsbygden göra livsvillkoren behagligare. Om vinterkvällarna hade man i bondstugorna endast talgljus att lysa sig med när det var fint och kalas på stället och när en man skulle fodra kreaturen i ladugården eller tröska ”osta” på morgonkvisten på logen. I vardagslag nöjde man sig med att lysa med trästickor inne i huset om kvällar och morgon.

En ställning av trä, en s.k. ”stickekärring” tjänstgjorde som hållare av de torra tunntäljande furustickorna, och åt en yngre person uppdrogs det att snoppa av skaren när det blev för lång och blosset lyste dåligt. Farmor fick som barn ofta detta arbete, när de hade skräddare och skomakaren där hon vistades som barn. När hon blev sömning lovade mäster Bryngelsson att han skulle sjunga en lång visa vilken skulle räcka till morgonen om hon bara lyste bra, så att han kunde sy fina sömmar å rockarna eller klänningarna. Ty på den tiden syddes både mans och fruntimimerskläder av samma manliga skräddare. Hon kunde aldrig glömma den tiden då skräddaren satt och talade om historier för att hålla stämningen uppe och hur han sjöng några strofer som upprepades i oändlighet.

”Sex  hösor (strumpor) å fyra.

Mor hade en piga.

Far hade en dräng.

Och därmed skall vi begynna igen.

Sex hösor å fyra. o.s.v”.

Familjens medlemmar hade roligt på den tiden om vinterkvällarna, när man hade handverkare i huset. Dessa kunde berätta om både nytt och gammalt, ty genom att vandra omkring i bygden från det ena stället till det andra med sina gesäller och lärpojkar. Hade handtvärkarna utom skicklighet i yrket både hört och lärt sig mycket som kunde vara till nytta och nöje. Lärde de mycket gott, så inhämtade de även åtskilligt annat, som inte enbart kunde vara skämtsamt för husfolket om dessa var otrevliga emot mäster och gesäller.

En samtida med Bryngelsson var mäster ”Halten” som ofta var upplagd för skämt. En gång när denna skulle sy en skjorta åt en dränggosse, befallde Halten gossen att lägga sig på tygstycket på bordet under måttagningen medan pojken fruktade att skräddaren skulle sy skjortan för liten. Skräddaren ritade av kundens proportioner på tyget och sydde därefter ett plagg, som med säkerhet inte blivit för litet om han varit dubbelt större.

Husets folk var i allmänhet trägna med handarbeten under de långa vinterkvällarna. Både slevar, kostskovlar, laggkärl, sopkvastar och andra nyttiga föremål tillverkades av männen. Kvinnorna som var hemmahörande i huset spann ull, lin och blångarn, stickade strumpor och lagade männens kläder. Dessa stod först upp om morgonen och gick sist i säng om kvällen.

Farmor var en arbetsmyra och kunde utföra alla de mångartade arbeten, som kom på en husmoder i ett lantmannahem. Vad som spanns under vintern vävdes till tyg i hemmet, linväven blecktes under sommaren, och sommartyget tillverkades då tillika med helhyllevaldmadet, vilket skickades till stampning, pers och färgning. Om hösten var allt färdigt att sy kläder av. Hemmaspunnen lintråd tvinnades och färgades till sytråd. Färgningen av denna verkställdes i hemmet och ingredienserna fick naturen till det bestå. Vinterkvällarna på landsbygden var i äldre tider många gånger njutningsrika stunder, ty alltid hade de mest intelligenta något att tala om som de själva upplevat eller något som hänt för dagen eller helst händelser från äldre tider.

Det dröjde länge innan tidningar och ”romanböcker” som man kallade all litteratur vilken icke var av religiöst innehåll.Farfar talade gärna om hur hans föräldrar hade det och farmor var i detta hänseende ett strå vassare. Hennes rörliga fantasi svävade ofta i sagovärldens för barnens sinnen hägrande nejder på samma gång, hon jämförde dessa med alldagliga ting. Bland annat omtalade hon att en kopparskitel med pengar skulle ha nedgrävts i en bäck under ofredens dagar. Denna bäck flyter genom egendomen, men någon skattsökning blev icke av medan farfar trodde att detta endast var en saga, ty han ville tro annat än sådant som kunde bevisas.

I den gamla tiden var de gamla redskapen med vilka lantbruket sköttes i allmänhet ganska primitiva. Gödselgreparna var av trä även på farfars tid, men plogarna var försedda med vändskivor av järn och alla harvarna beslagna med järntinnar, vilket de ej alltid varit under hans förfäders tid. Farfar hade också smedja på gården, där han själv tillverkade större delen av sina enkla redskap.

Invid smedjan låg lingropen där linet bröts om höstarna med tillhjälp av kvinnliga grannar. Själv torkade han linet och barnen fick springa ifrån groparna till bråtesakerna med de genomvärmda lintosterna. Det var högtidsstund när linet blev bruket, ty då vankades både god mat och kaffe med dopp ifrån morgon till kväll. Bråteskorna höll molron vid makt och farfar kunde även att emellanåt inflika några muntrande ord.

Inne i stugan rådde heller inga ledsamheter, ty där finns något halvt tjog gummor, som kommit dit med sina mjölkflaskor till julosten, som pressades med händerna innan s.k. ystekorg. Julosten blev både stor och god, ty bondkvinnorna ville inte skämma ut sig genom att giva bort annat än nymjölk när de gick till ystöl. Linet bråkades alltid efter det hela skörden blivit inbärgat och höstplöjningen pågick, så att den tidens 2 brötekalas ” fick anses motsvara nutidens skördefäster.

Innan 1842 års folkskolestaga hunnit genomföras ute på landsbygden stod skolundervisningen på låg nivå och dåvarande Norra Ryr utgjorde härvid inget undantag. En småskolelärare P.S. som förut haft anställning vid fraktfart på Vänern tillsattes. Denne var autodidakt men detta hindrade honom ej att sköta sin nya verksamhet till folkets belåtenhet. Då var skolan ambulerande, ty det var först i slutet av gångna och i början av detta århundrade som nuvarande skolhusen byggdes i Lane Ryr.

I de bondstugor som var rymligast inhystes skolan och undervisningen bestod mest av innanläsning och religionskunskap samt någon skrivning och räkning. Av denna efter nutida synpunkt bristfälliga kunskap blev det visserligen inga lärda karlar, men många på sitt område praktiska män och kvinnor. P.S. förstod också konsten att intressera allmänheten för kunskapen och själv förkovrade han sina kunskaper under hela sin skoltid genom inköp av böcker i alla möjliga kunskapsgrenar, så att han var ägare av mer än ett halvt tusentals böcker.

Vid den auktion, som hölls efter hans död för 40 år sedan visade det sig att alla böckerna var flitigt lästa och samtliga verken bestod av leriska, världs-kyrko och litteraturhistoria förutom geografiska och skönlitterära arbeten av 1850 talets mest lästa författare. Efter P.S. uppträdde" Krist-Olle" som småskolelärare i Lane Ryr. Denna var även självlärd, men han hade inte råd att köpa flera böcker än vad han nödvändigt behövde för sitt kall. Hans onekliga rika begåvning satte honom i tillfälle att draga nytta av vad han läst en eller några gånger och hans minne var honom till ovädelig hjälp, så att han kunde undervisa barnen i både läsning, skrivning och räkning.

Krist-Olle ville göra skäl för den betalning han fick som skollärare, ty efter det folkskolestadgan trätt i kraft och folkskoleinspektören besökte hans skola hemma hos farfar och tillsade honom att inte hålla så långa lektioner, svarade Krist-Olle "barnen behöva alla å gno, ty de ä så tröga". Under det senaste halvseklet har sex nya skolhus byggs i församlingen med en manlig folkskolelärare och organist, som bor i skolhuset vid kyrkan där poststationen och telefon finns. I de övriga skolhusen är lärarinnor anställda.

Koministerbostället i socknen blev färdigt 1924 och komministern inflyttades i maj. Den nuvarande kyrkan uppfördes 1872 och fullbordades under därpå följande året. Ny orgel byggdes 1879, som blev helt och ombyggd förliden sommar. Senast har nu varit på tal att inrätta ett försörjningshem inom kommunen, men frågan har ännu icke på allvar dryftats.

För att återgå till förra tidens minnen kan nämnas att vid dödsfall på landsbygden, de närmaste släktingarna och längst borta från sorgehuset boende blev bjudna över både första och andra begravningsdagen. På förmögnare ställen isynnerhet om det var äldre och ansedda personer som dött. Därvid sparades varken på mat eller dryckesvaror. Den döde skulle ha en hederlig begravning såsom man kallade det, och på den tiden ansågs det inte skamligt om begravningsgästerna var rörda av spritdrycker.

Det har verkligen hänt för längesedan, att deltagarna i begravningståg under vägen till kyrkan råkat i gräl, som kunnat urarta till slagsmål om inte nyktra och besinningsfullare personer avstyrt grälet. Vid ankomsten till kyrkogården skulle ringaren och dödgrävaren ha sin beskärda del av kalasmaten och spritransonen. Dessutom blev de bjudna till sorgehuset på begravningseftermiddagen.

Vid gladare tillfällen såsom bröllop då fästglädjen var på sin plats gick det muntert till. Först far brudparet till staden för att ingå äktenskap, eftersom ingen präst då bodde inom församlingen. Efter vigseln och hemkomsten trakterades brudparet med välgångsskålen av värdparet och alla de närvarande gästerna. Bröllopsmiddagen serverades senare under munter stämning. 

På förmögnare ställen lånade man åt bruden den silverkrona som fanns inom pastoratet att mot en avgift få användas. Den blev icke populär länge , medan den ansågs vara för tung att bära. Då använde man hellre under som martider på husets levande blommor och myrten att uppbära brudslöjan. En ung vacker brud iklädd en dylikt huvudbonad går alltid ett glatt intryck på åskådaren.

Här på orten föregick vigseln på fredag morgon och brölopsfästligheterna fortsatte med spel, dans och lekar hela lördagen och möjligen en del av söndagen. Så aftonen första bröllopsdagen infann sig  " brudtittare " från närmare och fjärare håll för att se brudparet och hylla det med hurrarop och skottlossning. Brudparet måste visa sig upprepade gånger och bjuda de uppvaktande på traktering. Det dugde inte att visa sig stolt och förnäm ty då blev de objudna besökarna förargade och kunde ställde till ofog.

Det var inte förr som nu allmänt brukligt med bröllopspresenter på landsbygden, ty det förekom förning i natura så som vid begravningen med stadsbakat vetebröd med smörklening, kranskakor och brynost. Var bröllopsgästerna i goda omständigheter skänkte de brudparet en duser i kontanta penningar. Kvällen upptogs offer åt bruden medan detta verkade obehagligt på gästerna och ansågs för sniket. Någon större ståt såsom med brudridare förekom ej allmänt. Man nöjde sig med mindre ståt när sällan om någonsin en kyrkvigsel förekom i denna socken, men därför hade de ej mindre roligt.

När en ny världsmedborgare gjorde sitt inträde i livet anställdes ofta barnsöl, när barnet skulle döpas. Detta fick bliva efter råd och lägenhet, så att förmögna bönder gjorde ett försvarligt kalas för faddrar och inbjudna. På mindre ställen fick man nöja sig med att få en man och hustru bland sina grannar att bära barnet till dopet. Skulle prosten under dopformulärets uppläsande säga fel på något ord, spådde man att barnet snart skulle dö. Detta var naturligtvis sådant vidskepliga människor trodde, men om förutsägelsen någon gång slog in berodde detta på att barnet varit klent när det föddes.

Det var vanligt att grannkvinnorna kom och lyckönskade de lyckliga föräldrarna medförande matranson till modern med risgrynsgröt kokad av sötmjölk garnerad med söt kanel, socker och russin. Av denna skulle barnsängskvinnan äta sig mätt och sedan finge husets övriga inneboende smaka på den goda maten. På den tiden hade man inga barnmorskor ute i bygderna att biträda vid förlossningarna. Kvinnorna fick verkställa denna samarittjänst själva och många fick genom anlag och övning ganska god insikt i hur de skulle gå tillväga vid sådana tillfällen. Vid synnerligen svåra fall måste man hämta läkaren från närmaste stad om förlossningen dröjde länge. I de allra flesta fall slapp man att anlita denna yttersta utväg. Detta var före de instrumentexaminerade barnmorskornas tid. Många kommuner har barnmorskan boende i samhället eller har flera socknar förenats sig om att avlöna gemensamt.

Med kulturens framåtskridande har behovet blivit större och följaktligen även utgifterna. Man kan fråga om icke äldre tidens människor levde lika lyckliga som nutidens, som har fullt upp av behovets bekvämligheter om de blott har råd att förskaffa sig dem. Fastän man förr inte ägde samma förutsättningar som människorna i våra dagar att skaffa sig bekvämligheter, som var främmande för de gamla, levde de säkert lika lyckliga som vi nutidens folk. Ty en sak om vilken vi sakna all kännedom har vi heller ingen längtan efter. Lyckan består ju inte i vad vi har eller hur mycket vi äger, utan består väl förnämligast i hur nöjda och belåtna vi är med vår lott. 

Flygfoto över kyrkan, fotot är från 1936. På kyrkogårdens vänstra översta hörn låg den gamla kyrkan som revs i samband med att den nya byggdes 1874.  

Bakre raden från vänster:
Erik Andersson Björndalen.
Rune Andersson.
Erik Hansson.
Otto Johansson.
Birger Olsson.
John Olsson Kållebråten.

Främre raden från vänster
Bertil Hansson.
Valter Nicklasson.
Hans Hansson.
Erik Karlsson.
Elon Magnusson.
Emil Olsson

Kortet visar gården Sjöändan kring 1930 med nybyggt boningshus. Gården låg på Fagerhultsnäs utmarker i norra delen av sjön Östra Krokevattnet. Boningshus och ladugård revs i slutet av 1970-talet, när marken och gården inköptes för att bli skjutfält åt svenska krigsmakten. De sista boende var syskonen Ester, Arthur och Johan Johansson.

Nedtecknat av Ragnar Nilsson år 1950
Berättad av Anders J. Andersson.
Källa Västsvenska Folkminnesföreningen
Tillhör Lane Ryrs Hembygdsförening

Berättaren Anders Johan Andersson föddes 18650122 i Lane-Ryr. Modern var Christina Svensdotter född 18320828. Vid Anders Johans födelse var modern med sin son Niklas inhysta hos bonden Olaus Svensson i Finsbo. Denna intervju är gjord på ålderdomshemmet i Lane-Ryr 1950. Han berättar följande.

Jag är från Finsbo i Lane-Ryr och arbetade till en början i hemtrakten som vallpojke och dräng. Min mor blev aldrig gift. Den bonden som var min far drog sig från min mor utan betalning och allt. När jag var åtta år, så var jag tre gånger till ordföranden i fattigvården och begärde att få hjälp. Sex till gånger kallade han på mig och hörde ut mig, de skulle inte föda sådan ohyra som mig. Vi fick i alla fall tre kronor i månaden av fattigvården.

Men en dag sa jag till mamma ” Vet ni vad jag skall göra, ja jag skall gå uppåt Dalsland och tigga ”. Det var många barn ute och tiggde och de var inte värre för mig. Men mamma sa att vi skulle försöka att draga oss fram ändå. Då hittade jag på att jag skulle göra begravningskransar och sälja. Jag gick åt skogen och plockade lingonris och gjorde kransar av det. Så plockade jag mossa på bergen och gjorde sådana kransar. Mamma hjälpte mig ibland. Så gick jag till Uddevalla och sålde dessa kransar. Ibland ställde jag mig på torget med kransarna och ibland gick jag i hamnen och bjöd ut dem. Det gick bra att försälja, jag fick fyrtio och femtio öre styck.

I tre år var jag hos en bonde och vallade korna, jag hade hus att komma till och ett snällt bondfolk. Jag fick rikligt bra mat, inte stryk eller bannor. Men det var ingen annan lön än skor och kläder för året, och jag hade ju inte behov av annat. Det var långsamma dagar, korna mjölkades vid klockan sju tidigt på morgonen. Då skulle jag vara beredd att följa dem till betet. Så fick jag litet fritt på middagen och så var det att följa dem till kvällen. Var stund måste man hålla ett öga på dem så att de inte gick och gjorde högar på gärdena. För att tiden skulle gå, låg jag och räknade gärdesgårdsstörarna och så klättrade jag i träden. Ingen klocka hade jag, det var att se på solen hur långt dagen var liden. Om kvällen kände kreaturen på sig när det var till att gå hem. Jag fick ”måka” ladugården och mjölka korna. Ryktning blev det inte var dag, men när det skulle göras, så måste jag göra detta. När jag inte vallade så fick jag hjälpa till i ladugården, med ved och vatten och sådant där.

Ett år tjänade jag bonddräng på min hemtrakt, då hade jag också tur att komma till en bra bonde. Lönen var inte så stor, men för en pojke var den heller inte så liten på den tiden. Jag fick 40 kronor för året i kontant lön och mat och husrum. Av dessa 40 kronor sparade jag 10 kronor, köpte en biljet och for till Norge. Då var jag 16 år. Där var jag anställd i jordbruket ett år, då hade jag 20 kronor i månaden och maten. Så det var storslaget mer än jag tjänat hemma.

Efter detta drängår i Norge, tog jag hyra på ett Norskt fartyg för långfärd , så kom jag på Engelska ångfartyg och for vida omkring i världen. Under tiden skickade jag pengar till min fattiga mor och hjälpte henne vad jag kunde.

När jag var 21 år, så slutade jag på sjön och for till Amerika, där arbetade jag i sex år på en såg och hyvel. Där tjänade jag två dollar och femtio cent om dagen de första åren, de sista åren kom jag upp till tre dollar om dagen. En vinter var jag i skogen, det var styvare arbete än här hemma. Tjänade man något, så fick man också lägga fliten till på ett helt annat sätt än här.

Jag skickade pengar till min mor, hon satte in pengar åt mig, och det var mest för min mammas skull, som jag lämnade Amerika och for hem. Jag hade henne i livet, och ville ta vård om henne på gamla dagar. 1892 kom jag tillbaka hit och slog mig ner i Uddevalla, där fick jag anställning i jakobowsky firma. Där stannade jag i 12 år, jag var diversearbetare och packade varor och sådant. Då hade jag 10 kr i veckan i lön, efter några månader fick jag 18 kronor i veckan.

När jag kom hem gifte jag mig med en flitig flicka från Frändefors, vi var bekanta sedan mina vallpojke år. Förut hyrde jag ett litet rum på söder för sex kronor i månaden, under tiden som jag arbetade hos Jakobowsky, så byggde jag ett hus på Linneby. Det var det första huset på området. Platsen hörde på den tiden till Jakobowoski. Jag fick köpa tomten av honom. Sedan fick jag köpa ett större område och fortsätta att bygga det ena huset efter det andra, till dess att jag hade byggt nio stycken. Ett av dem inhyrdes sex enrumslägenheter.

Jag sålde ett hus med två enrumslägenheter för 2000 kronor, det var ju enkelt och vatten måste man bära en bit. Hyran för en enrumslägenhet var vid denna tid vanligen sex kronor i månaden. 1904 slutade jag arbeta hos Jakobowoski, då öppnade jag en specerihandel på Linneby och slutade med den 1935. Sedan har jag arbetat med min fastighet och trädgård.

När jag kom hem från Amerika, så tog jag min gamla mor till mig och hon var hos mig till dess hon dog. Jag gick bara någon vecka i skolan, men jag lärde mig läsa och skriva ändå på egen hand. Mamma kunde läsa men inte skriva, hon hjälpte mig vid läsningen. Jag gick och läste i Uddevalla, då var jag på avstensgården.

En gång som jag stod där så kom det en piga och sade till mig, att frun ville tala med mig. Jag följde med pigan, när frun fick se mig så sade hon, att jag har en pojke som är så lik dig. Så frågade hon, hur jag hade det hemma. Jag talade om att min mor var dålig och att vi hade det så fattigt och smått. Då sade hon till mig att var gång jag var nere i staden för att läsa för prästen, så skulle jag komma in till henne. Det gjorde jag och då fick jag så mycket mat med mig hem och själv fick jag äta mig mätt, innan jag gick hem. Gud välsigne den frun !.

När mamma var frisk så gick hon borta hos bönderna och arbetade för 16 shilling dagen. Hon kunde sticka och spinna åt bönderna. Där fick hon in maten till oss , för bönderna hade inga pengar att tala om. Det var dåligt och fattigt för många av dem också, men de hade sin jord och boskap att leva av. För min mor och mig var det många gånger bekymmersamt, därför att hon var mycket klen.

Mamma plockade lingon och sålde, hon fick fem öre för en kanna, en kanna är inte långt från tre liter. Hon sålde bären i Uddevalla. Det var att gå och bjuda ut bären i hamnen, då kunde en och annan tinga mer bär. Både hon och jag gick många gånger till Uddevalla med bär, ibland hade vi mycket bär att vi kunde få en femtioöring.

När min mor var på arbete, så kunde hon få 25 och 30 öre om dagen och maten. Var det snälla människor hon arbetade hos, så kunde de skicka till henne en kaka eller något annat i matväg, när hon skulle gå hem om kvällen. Många av stugfolket hade inte annat än att ge sig ut med säcken ibland och be om matbitar. Det var så mycket tiggare. Det fanns ingen fattigstuga, de som behövde någon hjälp fick gå till fattigvården och anmäla sig. Men där var att få skäll, när de kom. Och så kunde den hjälpbehövande få två till tre kronor i månaden. Det var sådana fattiga som satt i stugor och kunde sköta sig själva, men var oförmögna att till försörja sig. Så fanns det de som inte kunde reda sig något, de fick gå på rota hos bönderna.

Många for till Amerika eller till Norge. Kom en väl över till Amerika, så hjälpte man en annan dit. Flera syskon for, den ena hjälpte den andra, stugorna och torpen blev tomma. Det var mest torpare och andra mindre hemmansägare. En stor del stannade, de gifte sig och fick det bra. För vitt de inte gick under för spritens skull. De tog egna marker och blev farmare. Det var lätt att få jord och billig jord, den fick de nästan till skänks.

En del kom hem från Amerika. Olof kusin min, kom hem och byggde ett stort hus här på Linneby. Så köpte han gård i Köperöd Lane-Ryr. En Samuel var länge i Amerika, han kom hem och köpte en stor gård nere i Kyrkebyn. Ja så var det många, som kom hem och bosatte sig här, sedan de tjänat ihop lite pengar. Det var också vanligt att de som var i Amerika skickade hem några dollar då och då till sina närmaste. Vanligt var också att de brevväxlade med de närmaste anhöriga. Det kanske inte blev mer än tre, fyra gånger om året, ja det var ju olika, till en början skrev alla ofta hem.

Vi hade en riktig stuga, mor och jag, med vanligt torvning, bonden var snickare och hjälpte till att bygga den åt oss. Men det var bara ett rum i stugan, den låg inpå skogen. Det var inte värt att komma för nära böndernas bostäder. Vedskjulet med svinstia var på stugans ena gavel. Så mycket odlad var det att vi sätter potatis till husbehov, det var också det ända vi hade.

På torps ägor fanns en ryggåsstuga, det var ett torp som gick under namnet Pastore, där bodde en skomakare. Han hade hustru och tre barn. Han var mycket svår i spriten. När han kom hem så öppnade han inte dörren som vanligt, han sparkade upp den, det var när han var full. Han var fruktad av både hustrun och barnen. Jag minns att det var väggfasta sängar i den stugan, så var det halm på botten i de sängarna och en säckvävstrasa bredd över halmen. Kuddarna var av grå säckväv, de var stoppade med halm. Täcke var det i var säng. På golvet var det ett slags mattor, det skulle allt vara ett slags trasmattor. Men de var icke vävda, jag tror de var sydda. Trästolar fanns, det var trebensstolar och ett bord att äta på. Så hade han skomakarebänken och skomakaregrejorna i ett hörn. I spisen var det en järnring att ställa bakkärlen på. Det fanns inte tapeter, väggarna var som de var. Spjället låg över skorstenen. Stenar hade plockats under väggarna från rös till rös för att det inte skulle bli så mycket golvdrag. Taket bestod av halm och torv.

Vid 1870-talet började de bygga små stugor med rum och ett litet kök, det var inte ryggåsstugor utan riktiga stugor. Mor och jag hade inte annat ljus än att spira slöjdad av trä att lysa oss med. För det mesta fick vi nöja oss med det ljus, som kom från spisen. Jag minns så väl den första fotogenen, som vi bar i en vanlig butelj av plåt, så stack vi i en veke av bomullsgarn. Och så var det olja i buteljen, vi tyckte det var så redigt ljus när vi tände den.

Jag kommer ihåg att skomakaren i Pastora hade tre pojkar och en flicka, den ene av pojkarna blev mördad en julafton i Lane-Ryr. En av pojkarna blev soldat och fick namnet korpral Ring. Flickan blev gift med en arbetare i Fredrikstad i Norge och den tredje pojken, Josef reste till Amerika. Han var i Amerika en längre tid, men kom tillbaka och nu är han på ålderdomshemmet i Lane-Ryr.

Nedtecknat av Ragnar Nilsson år 1950
Berättad av Anders J. Andersson född 1865.
Uppgiften rör. Forna förhållanden.
Källa Västsvenska Folkminnesföreningen
Tillhör Lane Ryrs Hembygdsförening