Lane-Ryrs Hembygdsförening

Nedtecknat av Ragnar Nilsson år 1950
Berättad av Anders J. Andersson.
Källa Västsvenska Folkminnesföreningen
Tillhör Lane Ryrs Hembygdsförening

Berättaren Anders Johan Andersson föddes 18650122 i Lane-Ryr. Modern var Christina Svensdotter född 18320828. Vid Anders Johans födelse var modern med sin son Niklas inhysta hos bonden Olaus Svensson i Finsbo. Denna intervju är gjord på ålderdomshemmet i Lane-Ryr 1950. Han berättar följande.

Jag är från Finsbo i Lane-Ryr och arbetade till en början i hemtrakten som vallpojke och dräng. Min mor blev aldrig gift. Den bonden som var min far drog sig från min mor utan betalning och allt. När jag var åtta år, så var jag tre gånger till ordföranden i fattigvården och begärde att få hjälp. Sex till gånger kallade han på mig och hörde ut mig, de skulle inte föda sådan ohyra som mig. Vi fick i alla fall tre kronor i månaden av fattigvården.

Men en dag sa jag till mamma ” Vet ni vad jag skall göra, ja jag skall gå uppåt Dalsland och tigga ”. Det var många barn ute och tiggde och de var inte värre för mig. Men mamma sa att vi skulle försöka att draga oss fram ändå. Då hittade jag på att jag skulle göra begravningskransar och sälja. Jag gick åt skogen och plockade lingonris och gjorde kransar av det. Så plockade jag mossa på bergen och gjorde sådana kransar. Mamma hjälpte mig ibland. Så gick jag till Uddevalla och sålde dessa kransar. Ibland ställde jag mig på torget med kransarna och ibland gick jag i hamnen och bjöd ut dem. Det gick bra att försälja, jag fick fyrtio och femtio öre styck.

I tre år var jag hos en bonde och vallade korna, jag hade hus att komma till och ett snällt bondfolk. Jag fick rikligt bra mat, inte stryk eller bannor. Men det var ingen annan lön än skor och kläder för året, och jag hade ju inte behov av annat. Det var långsamma dagar, korna mjölkades vid klockan sju tidigt på morgonen. Då skulle jag vara beredd att följa dem till betet. Så fick jag litet fritt på middagen och så var det att följa dem till kvällen. Var stund måste man hålla ett öga på dem så att de inte gick och gjorde högar på gärdena. För att tiden skulle gå, låg jag och räknade gärdesgårdsstörarna och så klättrade jag i träden. Ingen klocka hade jag, det var att se på solen hur långt dagen var liden. Om kvällen kände kreaturen på sig när det var till att gå hem. Jag fick ”måka” ladugården och mjölka korna. Ryktning blev det inte var dag, men när det skulle göras, så måste jag göra detta. När jag inte vallade så fick jag hjälpa till i ladugården, med ved och vatten och sådant där.

Ett år tjänade jag bonddräng på min hemtrakt, då hade jag också tur att komma till en bra bonde. Lönen var inte så stor, men för en pojke var den heller inte så liten på den tiden. Jag fick 40 kronor för året i kontant lön och mat och husrum. Av dessa 40 kronor sparade jag 10 kronor, köpte en biljet och for till Norge. Då var jag 16 år. Där var jag anställd i jordbruket ett år, då hade jag 20 kronor i månaden och maten. Så det var storslaget mer än jag tjänat hemma.

Efter detta drängår i Norge, tog jag hyra på ett Norskt fartyg för långfärd , så kom jag på Engelska ångfartyg och for vida omkring i världen. Under tiden skickade jag pengar till min fattiga mor och hjälpte henne vad jag kunde.

När jag var 21 år, så slutade jag på sjön och for till Amerika, där arbetade jag i sex år på en såg och hyvel. Där tjänade jag två dollar och femtio cent om dagen de första åren, de sista åren kom jag upp till tre dollar om dagen. En vinter var jag i skogen, det var styvare arbete än här hemma. Tjänade man något, så fick man också lägga fliten till på ett helt annat sätt än här.

Jag skickade pengar till min mor, hon satte in pengar åt mig, och det var mest för min mammas skull, som jag lämnade Amerika och for hem. Jag hade henne i livet, och ville ta vård om henne på gamla dagar. 1892 kom jag tillbaka hit och slog mig ner i Uddevalla, där fick jag anställning i jakobowsky firma. Där stannade jag i 12 år, jag var diversearbetare och packade varor och sådant. Då hade jag 10 kr i veckan i lön, efter några månader fick jag 18 kronor i veckan.

När jag kom hem gifte jag mig med en flitig flicka från Frändefors, vi var bekanta sedan mina vallpojke år. Förut hyrde jag ett litet rum på söder för sex kronor i månaden, under tiden som jag arbetade hos Jakobowsky, så byggde jag ett hus på Linneby. Det var det första huset på området. Platsen hörde på den tiden till Jakobowoski. Jag fick köpa tomten av honom. Sedan fick jag köpa ett större område och fortsätta att bygga det ena huset efter det andra, till dess att jag hade byggt nio stycken. Ett av dem inhyrdes sex enrumslägenheter.

Jag sålde ett hus med två enrumslägenheter för 2000 kronor, det var ju enkelt och vatten måste man bära en bit. Hyran för en enrumslägenhet var vid denna tid vanligen sex kronor i månaden. 1904 slutade jag arbeta hos Jakobowoski, då öppnade jag en specerihandel på Linneby och slutade med den 1935. Sedan har jag arbetat med min fastighet och trädgård.

När jag kom hem från Amerika, så tog jag min gamla mor till mig och hon var hos mig till dess hon dog. Jag gick bara någon vecka i skolan, men jag lärde mig läsa och skriva ändå på egen hand. Mamma kunde läsa men inte skriva, hon hjälpte mig vid läsningen. Jag gick och läste i Uddevalla, då var jag på avstensgården.

En gång som jag stod där så kom det en piga och sade till mig, att frun ville tala med mig. Jag följde med pigan, när frun fick se mig så sade hon, att jag har en pojke som är så lik dig. Så frågade hon, hur jag hade det hemma. Jag talade om att min mor var dålig och att vi hade det så fattigt och smått. Då sade hon till mig att var gång jag var nere i staden för att läsa för prästen, så skulle jag komma in till henne. Det gjorde jag och då fick jag så mycket mat med mig hem och själv fick jag äta mig mätt, innan jag gick hem. Gud välsigne den frun !.

När mamma var frisk så gick hon borta hos bönderna och arbetade för 16 shilling dagen. Hon kunde sticka och spinna åt bönderna. Där fick hon in maten till oss , för bönderna hade inga pengar att tala om. Det var dåligt och fattigt för många av dem också, men de hade sin jord och boskap att leva av. För min mor och mig var det många gånger bekymmersamt, därför att hon var mycket klen.

Mamma plockade lingon och sålde, hon fick fem öre för en kanna, en kanna är inte långt från tre liter. Hon sålde bären i Uddevalla. Det var att gå och bjuda ut bären i hamnen, då kunde en och annan tinga mer bär. Både hon och jag gick många gånger till Uddevalla med bär, ibland hade vi mycket bär att vi kunde få en femtioöring.

När min mor var på arbete, så kunde hon få 25 och 30 öre om dagen och maten. Var det snälla människor hon arbetade hos, så kunde de skicka till henne en kaka eller något annat i matväg, när hon skulle gå hem om kvällen. Många av stugfolket hade inte annat än att ge sig ut med säcken ibland och be om matbitar. Det var så mycket tiggare. Det fanns ingen fattigstuga, de som behövde någon hjälp fick gå till fattigvården och anmäla sig. Men där var att få skäll, när de kom. Och så kunde den hjälpbehövande få två till tre kronor i månaden. Det var sådana fattiga som satt i stugor och kunde sköta sig själva, men var oförmögna att till försörja sig. Så fanns det de som inte kunde reda sig något, de fick gå på rota hos bönderna.

Många for till Amerika eller till Norge. Kom en väl över till Amerika, så hjälpte man en annan dit. Flera syskon for, den ena hjälpte den andra, stugorna och torpen blev tomma. Det var mest torpare och andra mindre hemmansägare. En stor del stannade, de gifte sig och fick det bra. För vitt de inte gick under för spritens skull. De tog egna marker och blev farmare. Det var lätt att få jord och billig jord, den fick de nästan till skänks.

En del kom hem från Amerika. Olof kusin min, kom hem och byggde ett stort hus här på Linneby. Så köpte han gård i Köperöd Lane-Ryr. En Samuel var länge i Amerika, han kom hem och köpte en stor gård nere i Kyrkebyn. Ja så var det många, som kom hem och bosatte sig här, sedan de tjänat ihop lite pengar. Det var också vanligt att de som var i Amerika skickade hem några dollar då och då till sina närmaste. Vanligt var också att de brevväxlade med de närmaste anhöriga. Det kanske inte blev mer än tre, fyra gånger om året, ja det var ju olika, till en början skrev alla ofta hem.

Vi hade en riktig stuga, mor och jag, med vanligt torvning, bonden var snickare och hjälpte till att bygga den åt oss. Men det var bara ett rum i stugan, den låg inpå skogen. Det var inte värt att komma för nära böndernas bostäder. Vedskjulet med svinstia var på stugans ena gavel. Så mycket odlad var det att vi sätter potatis till husbehov, det var också det ända vi hade.

På torps ägor fanns en ryggåsstuga, det var ett torp som gick under namnet Pastore, där bodde en skomakare. Han hade hustru och tre barn. Han var mycket svår i spriten. När han kom hem så öppnade han inte dörren som vanligt, han sparkade upp den, det var när han var full. Han var fruktad av både hustrun och barnen. Jag minns att det var väggfasta sängar i den stugan, så var det halm på botten i de sängarna och en säckvävstrasa bredd över halmen. Kuddarna var av grå säckväv, de var stoppade med halm. Täcke var det i var säng. På golvet var det ett slags mattor, det skulle allt vara ett slags trasmattor. Men de var icke vävda, jag tror de var sydda. Trästolar fanns, det var trebensstolar och ett bord att äta på. Så hade han skomakarebänken och skomakaregrejorna i ett hörn. I spisen var det en järnring att ställa bakkärlen på. Det fanns inte tapeter, väggarna var som de var. Spjället låg över skorstenen. Stenar hade plockats under väggarna från rös till rös för att det inte skulle bli så mycket golvdrag. Taket bestod av halm och torv.

Vid 1870-talet började de bygga små stugor med rum och ett litet kök, det var inte ryggåsstugor utan riktiga stugor. Mor och jag hade inte annat ljus än att spira slöjdad av trä att lysa oss med. För det mesta fick vi nöja oss med det ljus, som kom från spisen. Jag minns så väl den första fotogenen, som vi bar i en vanlig butelj av plåt, så stack vi i en veke av bomullsgarn. Och så var det olja i buteljen, vi tyckte det var så redigt ljus när vi tände den.

Jag kommer ihåg att skomakaren i Pastora hade tre pojkar och en flicka, den ene av pojkarna blev mördad en julafton i Lane-Ryr. En av pojkarna blev soldat och fick namnet korpral Ring. Flickan blev gift med en arbetare i Fredrikstad i Norge och den tredje pojken, Josef reste till Amerika. Han var i Amerika en längre tid, men kom tillbaka och nu är han på ålderdomshemmet i Lane-Ryr.

Nedtecknat av Ragnar Nilsson år 1950
Berättad av Anders J. Andersson född 1865.
Uppgiften rör. Forna förhållanden.
Källa Västsvenska Folkminnesföreningen
Tillhör Lane Ryrs Hembygdsförening